En dag hände det ... del 2

Här följer fortsättningen av min resa ...

Jag hade hamnat på sjukuset och där var jag kvar ca en vecka. Som sagt jag skulle lära mig att sticka mig i fingret och så även i magen. Så länge jag inte hade lärt mig det ordentligt så fick jag inte lämna sjukhuset. Det där med att sticka en nål i magen visseligen en liten sådan, men fy vad det kändes konstigt. Ja, tillslut så gick det alldelses förträffligt och jag blev utskriven.
Hade fått med mig en liten laddning hem så jag inte behövde rusa till apoteket det första jag gjorde vid hemkomst. Det visade sig att min make redan hade fixat med apoteket, så allt fanns hemma. Hade även träffat en dietist och fått en massa små tips och tidningar om diabetes som jag läste där. Det är mycket att lära och ta in.

Men vi behövde handla så vi stack iväg och uträttade de ärenden. Varför nämner hon nu det, jo för jag skrev en lista på det som skulle inhandlas och läste den hur fint som helst.
Två dagar efter hemkomst från sjukhuset upptäckte jag att min syn hade förändrats radikalt, såg allt som i en dimma. Hade ju läst ut två böcker på sjukhuset, hade ju skrivit handlingslista läst densamma när vi var iväg till affären. Nu såg jag inget, kunde inte läsa boken jag börjat på, slog på datorn samma där dimman låg tät över mina ögon. Först sa jag inget för trodde att det skulle försvinna, men det blev värre och värre.
Var ut och promenerade i vårt villa område, mötte personer som jag kände, men eftersom jag inte såg vem det var tittade jag ned i gatan istället för på dem. Detta var otroligt pinsamt. De gånger jag stannade och pratade med någon såg jag inte deras ansiktsuttryck om de skrattade eller inte. Personerna var suddiga helt enkelt. Att inte kunna avgöra en annan människas ansiktsuttryck är otroligt frustrerande.
Då kom paniken och tårarna, jag grät ordentligt trodde att jag var på väg att bli blind, det var ju min första tanke. Innan jag kom mig för att ringa till vårdcentralen så hann det gå några extra dagar. Skulle ju ändå dit på återbesök. När jag så kom dit berättade dietisten att eftersom jag haft så högt sockervärde så var de små blodkärlen i ögonen igen proppade med små sockerkristaller. De använde andra termer än vad jag gör men det blir liksom enklare att förstå, än om jag skulle använda deras fackspråk.

Helt plötslig var jag beroende av andra som kunde läsa och tala om för mig saker jag inte såg. Att köra bil var inte att tänka på, bussen javisst, men såg ju inte att stämpla in siffrorna. Små enkla elementära saker, som vi tar för givet fixade jag inte längre. Varje morgon när jag slog upp ögonen hoppades jag att det skulle vara borta och allt skulle vara som vanligt igen, men icke sa nicke.

Har ju haft glasögon i många år så det var ju inget att fundera över. Men jag vill ju inte skaffa nya enbart för detta. Vilket både sköterska och läkare avrådde mig från att göra. Hade fått besked att det kommer att försvinna och det kan ta allt från en månad till tre månader innan de går tillbaka.
Men något måste göras, bad maken köra mig till glasögonaffären för ett par extra starka läs glasögon och förstorningsglas så kan jag ju läsa lite. Sagt och gjort detta införskaffades, det gick ju bra så länge jag inte behövde använda händerna för de var ju upptagna med att hålla i de andra glasögon och förstorningsglaset.
Svärsönerna tittade lite extra på mig och skrattade gott, det undrades om jag glömt att jag gick med två par glasögon på mig. Ibland glömde jag faktiskt av att det satt två par på näsan. Ja, ja livet är inte roligare än man gör sig.

Efter ca två och en halv månad kom så synen tillbaka, men är fortfarande inte fullt återstäld. Även om jag varit på ögon kontroll och fick bedömningen att allt var som det skulle, finns det dagar då det blir grumligt igen. Nu vet jag vad det beror på och att det kan hoppa fram och tillbaka så länge sockert hoppar upp och ned. Så någon panik har jag inte längre för det.

Givetvis så följer det med andra problem, som när jag ska ut och resa. Måste ha intyg på att jag får föra med mig sprutor och nålar av olika slag och allt måste ligga i orginal förpackningarna. Egentligen en bagatell i det stora hela.

Åkte X-2000 upp till min mor i Karlstad skulle in på toan och ta min spruta och kolla av sockret. Där på tåget var det en liten anskrämlig lampa som skulle lysa upp tillvaron för den som var på toan, den gjorte varken till eller från. Så det var bara att sätta sig på sin plats och försöka fixa det hela där ute i ljuset, lite pinsamt, inte för mig men för de som satt bredvid mig. Men vad göra, är man tvungen så är man.
När vi nu reser till Thailand så har jag ringt runt mailat till alla olika instanser för att dubbel kolla hur allt fungerar. Beställa annan mat eftersom jag är allergiker så det blir att ringa extra till flyget för att fixa det oxå.
Min mor sa en gång för länge sedan att "man får ingen tyngre börda än man orkar bära".
Det var min story om hur jag fick och lever med diabetes.

Take care out there ... ღ LottaM ...ღ

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Inga kommentarer: